BBC skrev en bra artikel som bygger på forskningsresultat från Kin College i London. När man ser allting skrivet så känns det garanterat väldigt märkligt. Under november 2014 inträffade 664 terrordåd utförda av jihadistgrupper. Totalt dödades över 5 000 människor i 14 olika länder. Det motsvarar sju döda varje timme. Det är helt sjukt, men det är så världen ser ut. Ebolaepidemin som fått enorm uppmärksamhet förra året och betraktas som en av årets värsta kriser skördade 6331 liv under 2014, dvs inte mycket mer än vad terrorismen skördar varje månad. Tolka mig rätt nu. Varje människa som dör är en otrolig tragedi men vinklingen som media gör blir otroligt snevriden. Eftersom media bygger grunden till våran världsbild så är det en otroligt intresssant och allvarlig sak. Vi får läsa en hel del om terrorism i medierna om bland annat Islamiska staten men endast när det är västerlänningar inblandade så får de ordentligt medialt utrymme.  Instabila länder är där terrorismen vinner som mäst mark. Toppar gör länder som Irak, Nigeria, Afghanistan och Syrien, inte ett enda terrordåd under nämnd period inträffade i ett västland. De som dör i terrordåd är väldigt sällan västerlänningar. Oftast är de drabbade civila oskyldiga muslimer.

Som sagt, november 2014 som nämns i artikeln. 664 terrrordåd, 5000 döda. några av incidenterna fick en kort notis om antalet döda men ingentig stort som jag specifikt kommer ihåg i dagsläget. 11 September 3000 döda förändrade en hel värld gällande miltär och politisk strategi. Varför?

om vi kolla på lite äldre statistik från Virgil Hawkins ”Stealth conflicts” en akademisk studie från 2008. Ser man till dödsfall efter andra världskriget så har 88 procent inträffat i Afrika, 6 procent i Asien, 4 procent i Mellanöstern. Men mediernas nyhetsvärdering är närmast den rakt motsatta. Vad är då det största kriget efter andra världskriget? Vet du?  Det är delad plats, Konko (3-5miljoner döda) tillsammans med Koreakriget (4,5-7 miljoner döda) och på tredje plats Vietnam (3 miljoner i Vietnam). Vietnam har vi ju läst om men Israel och Palestina då? Det läser man ju också mycket om. Större än Israel-Palestina är bland annat konflikterna i Kashmir, Colombia, Sri Lanka, Filippinerna, Tadzjikistan, Peru, Burma och Nepal – hur mycket har vi läst om dem? Under de två första åren av kriget i Kongo (1,8miljoner döda) hade New York Times elva gånger fler artiklar om kriget mellan Israel och Palestina (2000 döda under samma tid) och CNN hade 53 gånger så många.

Vi tycker att vi har obegränsat med information i dagens samhälle men vad händer när informationen som får störst uppmärksamhet inte är det som faktiskt är störst. Vad betyder nu detta i verkligheten? Utifrån vad vi läser i medierna så bildar vi oss en världsbild. Denna världsbild ligger till grund för våra beslut. Regeringar, medier och internationella hjälporganisationer samlas likt flugor kring skit som händer i välden, men inte till allt skit, de håller ihop. Biståndsorganisationernas uppgift är att rädda dem som alla andra har övergett, men i praktiken, skriver Hawkins, vill de inte slösa sina resurser på okända eller bortglömda konflikter. Kosovo (med omkring 2000 döda 1998–99) fick 1999 mer stödpengar än Afrikas samtliga konfliktdrabbade områden. 2007 gav Internationella rödakorskommittén dubbelt så mycket stöd till Israel och dess ockuperade territorier som till Kongo.

Det är uppenbart att vi är mer intresserade av det som ligger oss nära både geografiskt och kulturellt och det måste ses som fullt naturligt. Men jag hoppas och vill att människor ska vara medvetna om hur världen faktiskt ser ut så att de kan bygga sina uppfattningar åsikter och beslut på riktiga grunder.