Några år har gått sedan "den perfekte mannen" var i Afghanistan och styrde upp ett och annat. Sedan dess har mediebevakningen varit sval, fram tills nu. Med facit i hand måste man fråga sig, var det värt allting? 

 

    2010 hade kriget mot terrorn nått sina största framsteg i Afghanistan. Landet höll sitt andra demokratiska val. Både kvinnor och män satt i regeringen. Folket började återfå hoppet vilket syntes markant i antalet infrastrukturprojekt samt nystartade företag. Flickor och pojkar gick glatt till de nyöppnade skolorna i välvårdade skoluniformer. Sjukhus och hjälporganisationer arbetade ostört. Med då kom det tråkiga. Afghanska regeringen tackade för visat intresse och sa att nu kunde de klara sig själva. Ingen trodde på dem men det är deras land så till 2014 skulle alla utländska styrkor vara hemskickade. 

    Läget i landet lugnade ner sig efter beslutet och anledningen kan vilken hobbystrateg som helst lista ut. Varför ska man ta striden nu om man lika gärna kan vänta några år och då gå mot ett betydligt mindre motstånd. Sagt och gjort. Nu är det 2015.

 

 

Norra Afghanistan ligger mig varmast om hjärtat och det har även traditionellt sett varit ett av de lugnaste områdena i Afghanistan. Den senaste månaden har där bland annat hänt följande.

 

    20 juli kommer rapporterar New York Times att under de sex första månaderna 2015 så har antalet förluster för Afghanska armen stigit med 50% jämfört med samma period förra året. Hårda strider, brist på personal och problem med att få ut löner till soldaterna skapar en ond spiral och många deserterar.

    28 juli tar talibanerna kontrollen över ett distrikt i norra Sar e pol. Muhammad Asif Jabbar Kheil, polischefen i distriktet förklarar att bristen på utrustning tvingade den att retirera. I samma stund har den afghanska armen kämpat i över en månad för att få tillbaks kontrollen över ett distrikt i Kunduz som talibaner stormade och tog kontroll över i början av juni. I media rapporteras om avrättningar av regeringsanställda och attacker mot civila. Med andra ord så har helvetet brakat lös igen. I övriga Afghanistan är läget ungefär lika illa, tyvärr.

 

Ska det upprepas igen?.

Filmen visar talibanernas återtåg i norra Afghanistans största stad Mazar e sharif. 1997

 

    30 juni bekräftar talibanerna att mullah Omar är död. För er som inte vet så är mullah Omar talibanernas enögde ledare och Afghanistans diktator fram tills 2001, då USA störtade styret. Han jagades av USA för att han skyddade al-Qaidas ledare Usama bin Ladin. Mullah Omar lyckades hålla sig gömd. 2013 meddelade afghanska regeringen att Omar hade dött under mystiska omständigheter på ett sjukhus i Pakistan, men först nu bekräftar talibanerna detta faktum. Viss förvirring har rapporteras i taliban leden då man under två år har följt order av en ledare som visade sig vara död. Situationen kommer eventuellt att gynna IS. Strider mellan talibaner och IS förekommer och befälhavare byter sida.

   Journalisten Anders Fänge som länge jobbat tillsammans med FN och Svenska Afghanistankomiten.

- Om det nu visar sig att organisationen varit ledarlös under flera år kommer personer inom organisationen att fråga sig: "Vem har vi lyssnat på och offrat våra liv för?" han fortsätter, - Organisationer som IS som fått in några tår i Afghanistan kan få medvind nu, säger han.

 

Interna stridigheter. Självsanering skulle jag kalla det. Om vi har en jäkla tur så destabiliserar detta talibanernas struktur i väntan på att krigarna accepterar deras nya ledare. 

 

Vi skapade inte fred men vi gjorde ett otroligt bra försök och kom långt på vägen. Tyvärr lämnade vi för tidigt. Det kan låta lite väl magstarkt men vi har alla fall givit det afghanska folket en ärlig chans att ta strid. Innan 2001 fanns ingenting. Nu finns alla fall ett hopp och en kamp.