I veckan klubbades ”Stockholms stads strategi mot våldsbejakande ­extremism” igenom, där förklarar de att personer som är tillbaka i Sverige ska få hjälp att söka vård, jobb och bostad. Folk går i taket. Reaktionerna är bland annat -Ska vi behandla hemvändande terrorister bättre än hemvändande svenska fredsveteraner? Ska terrorister få stöd medans ungdomar går utan jobb? Är det detta skattepengarna skall gå till? Är detta rätt bild att visa upp för terrorns offer? Det finns ingenting som folk hatar så mycket som gullande med kriminella och framförallt inte terrorister. Jag har viss förståelse för reaktionen, men världen är inte svartvit.

 

Örebro kommun var först ut med en strategi av det här slaget, och blev utskälld. Men det man måste fråga sig är Vad är alternativet? Vi kan inte fängsla personer som inte är dömda för brott, och vi kan inte låta dessa personer gå omkring okontrollerade. Sockholm och Örebro får otroligt mycket skit för sina planer men jag skulle vilja rikta kritiken mot alla andra städer de som inte har en plan alls. Vi gör inte det här för att vi bryr oss om terroristerna, vi gör det här för samhällets bästa.

Oppositionsborgarrådet Lotta Edholm säger till SVT ”Människorna som kommit tillbaka efter att de begått folkmord ska inte få bostäder och jobb utan ska ställas inför rätta”. Ja, det är ju självklart, något annat föreslår varken Stockholms stads eller Örebro. Stora resurser läggs redan på att ställa dessa inför rätta. Men att ställa folk inför rätta är inte kommunernas uppgifter. Eventuellt så behövs det tydligare lagar,  men det är inte heller kommunernas uppgift. Kommunerna har inga verktyg gör aggressiv maktutövning, kommunerna har ett vårdande ansvar för de personer som rör sig ute på kommunens gator, kriminella, missbrukare och oss alla andra. 

Det finns ingen anledning att vara naiv – att personer får hjälp att söka jobb eller bostad betyder inte att deras världsbild avvecklas som tack för hjälpen. Men det kan vara en bit på vägen just för att fånga upp dessa personer, Precis som KRIS, kriminellas rätt i samhället. För att rå på dessa riskpersoner behövs ett koppel av olika åtgärder, både preventiva som repressiva. Hårda och mjuka. I stället för att ta lätta poäng på att kalla kommuner för terroristkramare borde man ägna mer tankemöda åt att dels slipa rättsväsendets verktyg, dels ­diskutera exakt hur insatserna kring dessa riskpersoner bör se ut.

Det är tråkigt att mediadiskutionen alltid hamnar på ett så lågt plan. Vi måste fråga oss, vad har vi för problem och hur ska vi lösa det, vad fungerar, finns det experter, vad säger de?  Politiker försöker plocka enkla väljar röster genom att försöka engagera våra känslor men resultat presteras inte på lösa grunder. Kritiken i media läggs på den strategi som nu har lagts fram, och det är befogat. Men av fel anledning. Innehållet i strategin är en bra grund. Problemet är att våra politiker har tagit fram en plan som vilken gymnasieklass som helst hade kunnat brainstorma fram. Politiker svamlar som samverkan, genusperspektiv och antirastism och försöker plocka väljarstöd när de igentligen är anställda, välbetalta och borde konsentrera sig på att leverera resultat kring samhällsproblem och se till att samhälldebatten ligger värdig nivå. Vi allihopa dumförklarar oss själva när vi agerar på magkänsla och tror att världen är svart vit.